A day in the life of...

Stod i duschen precis och tänkte på vad jag skulle skriva om på bloggen härnäst.

Det enda jag kom på att skriva om var mitt första och enda (frivilliga) deltagande i ett demonstrationståg. Så följ med till Stockholm, 1 maj - i början på 1990-talet.

Jag och en kompis vaknade bakfulla, uttråkade och med myror i brallorna vid lunchtid. Vad göra? Låt oss ta en promenad ner på staden och se vad som händer! Vi begav oss ut på svaga ben. Det var kallt och hade precis regnat.

Oj, titta där - folk med röda flaggor. Låt oss följa efter!

Plötsligt fann vi oss gå med i ett demonstrationståg på första maj! Så spännande tänkte vi - och började skälla med i den uppretade kören om hur vi drabbats av någon slags olycka och var offer för någonting!? Efter ungefär 15 minuter började det hela bli väldigt ansträngande och enformigt för våra bakrusiga hjärnor med allt skällande. Vad göra?

Oj, titta där - en restaurang! Så passande. Låt oss gå in och smörja våra krås!

Det hela slutar med att vi sitter som två knösar - varma, mätta och belåtna - smuttandes på punsch och starköl. Det var också på den tiden man fick röka på restauranger så vi kedjerökte Marlboro Light medan det allt mer glesnande demonstrationståget passerade i revy där ute i kylan utanför vårt fönster.

Vi satt där och förundrades. Vi var inte alls som de - fast vi enligt alla schabloner borde vara det. Men vi var inga offer. Vi var kungar. Vi var två salongsberusade kungar som njöt av livet och skulle så göra vad som än hände. Vi styrde livet dit vi ville. Det vi såg utanför vårt fönster kunde lika gärna varit en film.

Den dagen var en underbar dag i mitt liv och en av de mest avgörande för min framtid. Den känslan vi fann just där, just då, bär jag med mig än idag. Den känslan har fått mig dit jag är idag.

Fotnot: Saknar dig Benke - where ever you are! :-)